Igår pratade jag med bästa vännen, de var kvar på BB men kanske ska få åka hem idag. Hörde hur deras Wilmer lät i bakgrunden. Ska bli så kul att få träffa dem sen :)
Det är även kul att höra när hon berättar ärligt om hur hon kände det. Att det var massor av känslor blandade men att när bebisen väl var levererad så var det värt allt ändå. Hon är som hon alltid varit men det känns som hon fått något lugn över sig. Som om hon hittat rätt. Att livet är komplett. Härligt att höra iaf :D
Jag är inte så rädd för förlossningen, tror att den tar man sig igenom. Bara man låter kroppen sköta sitt. Vad jag är mer rädd eller nervös för är amningen, den känns frihetberövande och obehaglig just nu. Som att jag inte ska få bestämma över min kropp. Men antar att när Sixten väl är här så ändras det, eller hoppas det iaf.
Igår så såg det ut som om min mage satt lägre ner. Den ska ju sjunka neråt from vecka 33 tror jag. Verkligen en spännande tid som ligger framfför oss...
